Jag kom hem till Sverige lyckligt och väl den 2:a november. Den sista veckans dagboksanteckningar ska jag skriva ut bara jag hittar min pappersvariant av dagbok. I princip bestod den av att gå runt och säga hej till kompisar, åka till San Juan de Laguna och hämta alla textilier jag beställt, fixa en massa inför hemresan och sitta på caféer och njuta av de sista dagarna i Guatemala. /Magnus

tisdag 2003-10-21
En riktigt bra buss med bra temperatur, men så var det en Volvo också. Jag kom fram lite för tidigt egentligen, kl.04.30. Det var kallt på bussterminalen. Jag hade visserligen både T-shirt, skjorta och strumpor, men terminalen har öppet ut, inga dörrar, och det var en kylig morgon. Jag ville inte åka genom city medan det fortfarande var mörkt, så jag stannade på stationen och fördrev tiden i tre timmar i väntan på gryningen. Jag ringde in till vandrarhemmet från bussterminalen och för första gången kom jag fram, men han som svarade talade alldeles för tyst. Jag bad honom flera gånger att höja rösten, för jag uppfattade inget av det han sa, men jag uppfattade i alla fall att det var möjligt att tala högre och sluta mumla. Tala ur skägget, karl. Han höjde inte rösten så jag fick lägga på. Dumhuvve. Jag ville ju bara få reda på om CD:n fanns kvar.

Sedan tog jag en lokalbuss och klev av vid Palacio de Bellas Artes. Därifrån fick jag gå de sex kvarteren in till Katedralen och vandrarhemmet. Killen bakom disken stod och mumlade i telefonen. Han hade skägg. Jag kunde till slut fråga om CD:n fanns där. Han gick in i ett rum bakom receptionen och kom ut med min lilla CD. Lycka! Då hade jag inte åkt in förgäves. Jag köpte Internettid och kollade så att CD:n fungerade. Japp, 200 bilder räddade! Jag mailade lite och gick sedan de sex kvarteren tillbaka till Bellas Artes. Jag snuddade torget för att se hur det såg ut nu när det inte var fyllt av bokförlag med deras tält. Bussturen ut till den andra terminalen med bussar söderut tog också den en timme. Jag somnade flera gånger.

Jag fick tag på en buss till Acapulco och kom dit ett gäng timmar senare. Jag tog en hotdog på stationen och sedan en lokalbuss efter att ha sagt nej tack till ett gäng påfrestande taxichaufförer. Det är alltid svårt i en ny stad att veta när man ska gå av. Men med hjälp av guidebokens grova karta och genom att tala med chauffören brukar det gå bra. Det har dock hänt allt för många tröttande gånger att chaufförerna sagt att de ska säga till, men sedan inte gjort det. Så man får ändå sitta på helspänn och gissa sig till om man fortfarande är på rätt väg.

Jag gick till huvudtorget och åt en lasagne och gick sedan upp mot Quebradabacken där mitt hotell skulle ligga. Rummet var enkelt med två stora sängar och en jättefläkt i taket. Den var behövlig för jag var alldeles våt av svett och ganska trött. Jag la mig naken på sängen och lät fläkten kyla mig och torka min svett. Lustigt, i morse satt jag i flera timmar och frös i högst tio grader. Nu var det 35 grader och luftfuktigt till max.

När jag halvsovit ett tag gick jag iväg för att se klippdykarna vid Quebrada. Jag minns att jag för länge sen såg en film med Elvis och i filmen var han en av klippdykarna. Det var därför jag ville hit och se det live. Och det var verkligen värt mödan att ta mig hit för att se detta. Vi betalade en slant inträde och då ingick en öl. Det började skymma. Efter ett tag kom några killar i badbyxor och vältränade kroppar. De klättrade ända ner till vattnet, hoppade i och simmade över till andra sidan. Det var inte långt, bara några meter. De fick vänta in de oroliga vattenströmmarna, att de skulle lyfta upp dem mot klipporna på andra sidan. Sedan klättrade de smidigt uppför klippväggen 35 meter. Det var vackert. Två killar klättrade ner igen till 25-metersnivån och gjorde ett perfekt synkat tandemhopp ner i vattnet. De skar vattenytan exakt samtidigt, vilket jag lyckades fånga i kameran. Imponerande och vackert. En kille till dök från 25 meter. Sist gjorde sig två hoppare i ordning, den ene på 25 meter och den andre på 35. De hoppade också samtidigt, dock inte lika synkat, det var förstås svårare. Däremot gjorde den lägre killen en volt i luften och det var väldigt vackert.

Efteråt tog jag en kvällspromenad neråt stan längs playan. Jag tog två liquados (milkshake) med jordgubb. Det är så ljuvligt gott. Jag gick långt och jag satt ett tag på stranden och tittade på vågorna. Stilla Havet. För sex år sedan stod jag på andra sidan av det här havet och doppade fötterna, i Japan. Häftiga perspektiv. Men stämningen på kvällslivet var ungefär lika tråkig som i Cancún. Det var fråga om barer, barer och åter barer och sexbarer. Taxibilarna åkte runt och tutade och gjorde livet surt för en. Det skulle vara skönt om de stod still när de var tomma. Nu åker de fram och tillbaka och jagar kunder och tutar. De flesta är tomma.

Jag tog en öl och gick den långa vägen tillbaka och la mig.

måndag 2003-10-20
Jag var nu i Guadalajara men hade ingen lust att hitta på nåt här. Jag gick runt kvarteret till ett Internetkafé för att se om jag fått nåt svar från Hostel Catedral i Mexico City där jag glömt min CD med bilder. Det fanns inget svar precis som jag hade förväntat och ändå gör det mig arg att det finns en officiell e-mailadress som det är meningslöst att använda.

Jag tog en frukost alldeles bredvid hotellet. Bestämde mig för att checka ut och ta min ryggsäck och röra mig in mot centrum. Efter två kvarter mötte jag ett schweiziskt par jag träffat uppe i Creel första dagen. Vi tyckte alla tre att det var märkligt att vi skulle springa på varann här. De bodde i en annan del av stan och stan är stor. Jag bollade mina ickeplaner med dem och bestämde mig för att åka till Mexico City framåt kvällen eller natten eftersom det bara är en tripp på sex timmar och det är bättre att komma fram på morgonkvisten än kvällskvisten. Vi sa hej då och jag skulle nu slå ihjäl dagen i Guadalajara, staden med de mexikanska orkestrarna och de jättestora sombreros. Jag bestämde mig för att söka upp ett kafé och skriva ikapp dagboken, kanske också webdagboken. Ett utmärkt bra val.

Jag gick till ett Internetkafé som ligger på södra sidan av Plaza de la Liberación. Det ligger på andra våningen och har små balkonger ut över gatan. Jag tog en cappuccino och satte mig på en sådan balkong och skrev.

Det är så lustigt, jag blir direkt på gott humör när jag får sitta i lugn och ro på ett vackert ställe och dricka kaffe och ha det skönt. Jag hade ju börjat dagen med en olust inför den här stan, visste inte vad jag skulle göra, jag hade stora ryggsäcken att dra på, jag ville vidare söderut så fort som möjligt, jag var fortfarande irriterad på alla mexikanare som ville ha mina pengar med inte ge någon service igen. Men nu satt jag här på en balkong med utsikt över gatan och ett torg och drack kaffe och hade hur lång tid som helst på mig att sitta och skriva och filosofera. Och det gjorde jag. Och jag var på gott humör.

Min plan var nu att ta mig in till Mexico City på kvällen. Komma fram på morgonkvisten. Ta mig in till vandrarhemmet och fråga efter CD:n. Och sedan samma dag direkt ta bussen till Acapulco.

Efter att ha suttit länge och skrivit gick jag för att äta. Jag såg en lite lyxigare restaurang på södra sidan av Plaza de los Laureles som ligger framför katedralen. Restaurangen ligger också på andra våningen och hade dörrarna öppna mot torget. Jag tog ett bord framför en utav balkongerna så att jag hade en vacker utsikt. Maten var god. Jättegod och dyr. Jag lyxade med en efterrätt också. Mätt och belåten sökte jag en buss ut mot den andra terminalen, den med bussar söderut. Det var inte lätt, men jag ställde mig till slut på rätt ställe och lyckades fånga rätt buss och fick till och med en sittplats. Bussen var överfull som vanligt och det tog nästan en timme igen.

söndag 2003-10-19
Ännu en kall natt på buss. På grund av luftkonditioneringen, inte utomhustemperaturen. När vi kom fram på morgonkvisten gick jag för att köpa biljetter till Guadalajara. Men att det skulle bli samma pris som jäntan i Los Mochis lovat, var bara en tvättäkta mexikansk slippa-undan-problem-lögn. Det var rejält dyrare. Jag krävde att få biljett till priset som var utlovat. Men liksom i USA (min erfarenhet) är det en hierarki av nivåer där ingen törs eller kan ta initiativ till något utan bara hänvisar uppåt. Jag fick höra både den ena och andra undanflykten och om jag inte stod på mig så lämnade de mig bara och lät tiden gå. Efter en timmes snack sa han att hans chef var på väg inom tio minuter. Efter tjugo minuter kom han, måttligt intresserad. Han tog kopia på mina biljetter och synade dem. Allt gick långsamt. Bussen skulle gå nu och jag satte press på dem. De fick det till att det var mitt problem. De fick det till att jag skulle köpa biljetten till fullpris och sedan fixa problemet i Guadalajara. Pinsamt dåligt förslag. Sällan, sa jag, varför skulle det gå lättare där. Jag visste redan att det var en lögn för att slippa lösa problemet. Exakt så hade ju tjejen igår gjort. De höll på och halade på det hela. Jag sa att problemet var deras, men de sa att problemet var tjejens i Los Mochis. Nej, det är företagets problem, sa jag, inte en enskilds. Om hon gjort fel är det en sak mellan företaget och henne. Jag är kund och ska gå skadelös. De halade och halade. Jag var irriterad över att de små lössen hade mage att utlämna en kollega och säga att de inte kunde göra något åt att den hade gjort fel. De får väl för tusan känna för att samma bussbolag tar ett ansvar och löser problemen åt kunderna som bolaget strulat till. Även om det skedde på ett annat kontor. Efter en och en halv timmes tjafs frågade jag rent ut vad det var vi väntade på. Kan du eller kan du inte, sa jag till chefen. Inte, sa han. Då knycklade jag ihop biljetten och slängde den in över disken och gick till bussbolaget bredvid och köpte biljett.

Förbannade, fega, lögnaktiga, ovilliga, tafatta mexikanare. De hoppades på att problemet skulle lösas genom att hoppas att det inte fanns. Ett irriterande angreppssätt. Jag har varit med om det flera gånger förut i Mexiko. Om det uppstår ett problem och man behöver hjälp och de inte vet hur de ska lösa det, låter de det bara rinna ut i sanden. De verkar inte fatta att problemet kvarstår. Till exempel när jag skulle bränna en CD på ett Internetkafé och inte visste vilket program jag skulle använda. Tjejen bakom disken visste det inte heller. Eftersom hon inte föreslog det själv undrade jag om hon kunde fråga de andra. Det skulle hon göra och försvann. När hon kom tillbaka satte hon sig bakom disken igen utan att säga nåt. Ja, hur gick det, sa jag efter ett tag. Jo, det skulle komma en annan om en stund som visste. Det kom andra, men hon hade visst inte talat om för dem att jag väntade på att få hjälp. Och hon sa det inte nu heller. Jag fick fråga, är det de här som vet vilket program jag ska använda. Ja, det var det, och då sa hon till dem att jag behövde hjälp. Jag är så trött på att de inte orkar bry sig utan man måste hela tiden påminna dem om vad det är som händer. Varför finns det ingen ansvarskänsla i det här landet. Tafatta typer.

Jag kom i alla fall till Guadalajara till slut, det var sen eftermiddag. Allan hade ändrat sig och stannade i Mazatlan för att ta sig ut till beachen i San Blas. Lokalbussen in till centrum från bussterminalen tog en timme. Jag tog in på ett enkelt hotell och gick sedan och strosade på stan. Massor av folk överallt. Den här stan är stor, Mexikos andra stad. Universitetet är svinstort. Här finns 180000 studenter.

lördag 2003-10-18
Idag skulle vi åka härifrån. Barbara till Chihuahua och vi andra till Los Moches med tåget genom Barranca del Cobre. Eftersom tåget inte skulle gå förrän 11.30 hade vi en lugn morgon. Efter frukost gick Barbara och jag på museet. Det var ett märkligt museum med ett plock av allt mellan dinosaurier mammutar, gruvsaker, vanligt gammalt prylskräp från Menoniter till ädelstenar och bärnstenar. Men det är skönt med såna där små museer. Man hinner och orkar med att se nästan allt.

Vi sa hej då till Barbara och klev på tåget. Expresståget, det lyxigare. Enligt guideböcker och tips från andra resande lönar det sig att betala den dubbla biljetten för Expresståget eftersom det vanliga tågets tidtabell missar de spektakulära delarna av området när mörkret faller på. Vi gick direkt och satte oss i restaurangvagnen runt ett bord. Det var väldigt behagligt och vi hade väldigt kul. Vi fikade, drack öl, dricka, kaffe och vatten om vartannat i tio timmar. Vi spelade kort- och tärningsspel. Vi skämtade och hade kul hela vägen. Det var verkligen en höjdarresa. Till detta kom det fantastiska landskapet utanför fönstret. Det var makalöst vackert emellanåt. Tåget körde jättesakta hela vägen, vilket var bra eftersom det inte direkt verkade vara någon kvalitetsbana. Vi passerade också en bro vilken det nedanför låg fyra gamla vagnar efter en tågurspårning.

Vi kom fram till Los Mochis och tog en taxi direkt till busstationen. Där köpte slovenerna biljett till Mazatlan som ligger halvvägs till Guadalajara (Tequilans födelseort) dit Allan och jag köpte biljett. Klockan var väl 23 ungefär. Tjejen vid biljettkassan var en ledsam figur. Det var svårt att tala med henne och hon var inte särskilt samarbetsvillig eller serviceinriktad. Hela hennes uppsyn var uppbyggd av miljoner små bitar av ovilja.

Vi gick iväg ett kvarter och käkade tacos. Bussen skulle gå vid 24, men det kom aldrig någon buss. Jag frågade när den skulle komma och det trötta svaret löd om en halvtimme. Vi väntade, men det hände inget. Ett annat bussbolags bussar kom och gick. Jag gick och frågade kl.01.10 igen och fick beskedet: om en kvart. Inget hände och jag frågade igen klockan 01.30. Jag blev arg och frågade om hon alls visste när den skulle komma. Jag sa att jag ville sälja tillbaka biljetterna och köpa av det andra bussbolaget. Men hur det var fick hon till att vi kunde byta biljetterna till att gå till Mazatlan istället. Den bussen skulle gå om en kvart och det skulle gå snabbare om vi tog den och köpte ny biljett i Mazatlan mot Guadalajara. Vi fick mellanskillnaden tillbaka. Är det samma pris då? Ja, det blir samma pris.

Vi gjorde så, men någon buss inom en kvart kom aldrig. Den kvarten blev tre kvartar. Vid det laget hade jag talat om för henne vilken dålig service det var och skällt ut henne för att hon inte talat om för oss att den ursprungliga bussen vi väntade på inte skulle gå förrän kl.02 fastän hon tydligen hade fått reda på det för ett bra tag sen. Jag var makalöst arg på servicen. Hon ljög om busstiderna hela tiden fastän hon inte hade någon aning om när bussarna verkligen skulle komma. Eller så visste hon, men ljög ändå för att hålla oss kvar vid hennes bussbolag.

Det är inte helt ovanligt att mexikanarna inte säger som det är. De tar inget ansvar och bryr sig egentligen inte. De bara drar till med nåt för att slippa ta tag i nåt och slippa jobb. Oerhört irriterande. Och om någon tycker att jag har missuppfattat den mexikanska folksjälen är han välkommen att försöka övertyga mig om annat.

Den ursprungliga bussen som skulle avgått kl.24 hade ännu inte kommit när vi kom iväg kl.02.15. Det andra bussbolagets bussar hade hunnit med tre avgångar mot Guadalajara och ännu fler mot Mazatlan.

fredag 2003-10-17
Lugn morgon. Turen skulle inte avgå förrän 9.30. Jag och Barbara gick för att ta ut pengar. Bankomaten buggade ur mitt i uttaget och jag fick inte några pengar. Nästa försök lyckades dock. Barbara påminde om att kolla i efterhand så att inte två uttag registrerats av misstag. Jag trodde inte att det skulle bli några problem (men det visade sig senare att det skulle jag få…).

Minibussen drog iväg med oss. Vi skulle kolla några utkikspunkter i Barranca del Cobre (Copper Canyons eller Kopparravinerna, för det låg en koppargruva här förr). Turen var ganska dyr, ungefär 150 kr, med det var i princip enda sättet att ta sig iväg och se en del inifrån ravinerna. Och det var spektakulära vyer vi fick se. La Bufa var 1750 meter djup. Det här är ett område som är mäktigare än Grand Canyon i USA säger de som sett båda. Och det var mäktigt. Det myckna bilåkandet den här dagen lättades upp av vardagsgeniet Allan som hade med sig en whiteboardpenna så att vi kunde köra ”hängning” på insidan bilrutorna. Det var kul och vi hade över lag väldigt trevligt ihop. På kvällen gick vi ut med ett större gäng och drack öl och tequila. Tequila just ska man ju dricka när man är här i Mexiko. Den är uppfunnen här och är landets nationaldryck.

torsdag 2003-10-16
Allan och jag fick inte tag på några fler som ville göra någon guidad tur idag. Vi hyrde en varsin mountainbike istället och drog iväg. Vi fick med oss en väldigt förenklad karta med lite stråk vi kunde ta. Vi kom till en sjö och cyklade runt den. Den var inte så fin. Vi kom tillbaka ut till asfaltsvägen och tog sikte söderut mot ett vattenfall som stod omnämnt. Enligt den lilla kartan skulle det vara 15 km dit och vi hade en härlig utförslöpa nästan hela den sträckan. Vi tänkte med fasa på hemvägen medan vi susade fram i hög fart och jag försökte låta bli att tänka på vad som skulle hända med mina bara ben och bara fötter i de lösa sandalerna om jag skulle trilla. Men samtidigt kan man inte hålla igen bara för att det är farligt att stå på. Från asfaltsvägen var det sedan tre kilometer till själva vattenfallet. Längs vägen satt det indianskor och sålde hantverk. Inget som jag ville ha dock.

Vattenfallet hade inte mycket vatten, men var vackert ändå. Allan hade ingen höjdskräck alls och satt och dinglade med benen utför stupet. Jag fick krypa däremot för att ta mig fram och kika över kanten. Sedan gick vi ner för att bada under vattenfallet och hade jättekul. Helt underbart kul! Det här var värt hela cyklingen. Vi tjoade och skrek som galningar och var helt lyckliga i vår lek. Vi var alldeles själva där och det hade varit omöjligt att bada om det hade varit mer vatten. När vi sedan kom upp ovanför fallet igen, hade indianskorna ett leende på läpparna. Det hade nog inte kunnat undgå våra skrik och tjoanden där nerifrån djupet.

Nu började den långa cyklingen hemåt. Vi var redan trötta och vi hade ingen mat med oss. Lite sorglöst. De tre kilometrarna ut till asfaltsvägen var jobbig och vi hade ordentligt ont i häcken vid det här laget. Vi räknade kallt med att kunna få lift tillbaka med någon pick-up. Det fick vi och det var underbart. En bil stannade och vevade ner rutan. Jag sa:

”Para Creel?”
”Bamonos”, sa han.
”Para Creel?”, sa jag igen för jag uppfattade inte vad han menade.
”Bamonos”, sa han.
Jag förstod inte utan var tvungen att säga ”Para Creel?” ytterligare en gång.
”Bamonos”, sa han för tredje gången och nu först förstod jag vad han sa.
För spanjorerna är det ingen skillnad på b och v och han sa helt enkelt ”Vamonos” som betyder ungefär ”Kom igen, vi åker.”

På flaket insåg vi att det hade varit omöjligt att cykla hem. Det var uppför i 22 km och vi hade redan cyklat 35 km varav en tredjedel i skogsterräng. Vi tog ett par öl när vi kom tillbaka.

På kvällen träffade vi Matjaz och Vanja från Slovenien och Barbara från Schweiz (en annan Barbara än den jag red i Guatemala med). Vi fem bestämde oss för att ta en guidad tur ut i ravinområdet imorgon.

Upptaget hela tiden. Jag skickade ett mail istället, men om det fungerar som det brukar här i Mexiko kommer jag inte få något svar. Det återstår att se.

På vägen till bussen mot Creel gick jag förbi ett konstverk, som jag trodde. En trafikpolis i närheten förklarade att det var en protestaktion från en kvinnogrupp i Chihuahua. De ville synliggöra och sätta press på de styrande att göra något för att skydda alla de kvinnor som rånas, utnyttjas, våldtas och ibland också mördas vid gränsen till USA. Det är i sökandet efter ett bättre liv för sig och sina barn som de offrar de sista sparpengarna för att någon ska hjälpa dem in över gränsen till USA. De är utsatta och lätta offer för skrupelfria profitörer.

Jag tänkte på den kvinna med en pojke i 8-årsåldern som fanns med på bussen till Chihuahua. Hon klev inte av där. Hon skulle vidare till gränsen. Det sa han med alla fruarna till mig. Tydligen hade hon på bussen bett att han skulle ta henne med över gränsen vilket han inte kunde. Han däremot behövde inte betala någon för att hjälpa honom. Han simmar över den berömda floden hur ofta han vill och har en bil ståendes på den andra sidan gränsen.

I centralamerika över lag är kvinnomisshandel alldeles alldeles för vanligt.

Jag tog bussen till Creel. Ett vackert landskap, men det gick inte att fånga i kameran från bussen i kvällsljuset. När jag kom fram visste jag ju inte hur centrum skulle se ut. När bussen stannade frågade jag chauffören om detta var Creel. Han sa ja, så jag hoppade av. Det var inte mycket till centrum och jag undrade verkligen om jag kommit rätt. Jag frågade i kiosken om detta verkligen var Creel. Då kom jag på att jag glömt den stora ryggsäcken i bussens bagageutrymme! Det stod en kille med bil i närheten. Kör ikapp bussen, sa jag, jag betalar! Vi behövde inte åka långt. Bussen stod vid torget och lastade ur folk. Min ryggsäck fick jag tag på, men jag var mest arg på den korkade chauffören som inte kunde fatta att jag antagligen hade större anledning att hoppa av vid torget än vid en kiosk utanför samhället. Han borde haft fantasi nog att föreslå mig att sitta kvar på bussen fyra minuter till.

Dum-Mexikanare.

I väntan på en dator på internetstället för att bränna ner bilder från kameran på CD, gick jag och klippte mig. Jag bytte inte frisyr utan tog den vanliga, kortklippt. 47 kr.

Tog sedan en buss till Cuahtémoc. Här sitter jag nu och, får jag erkänna, tar en chokladbakelse och en cappuchino igen. Det här är inget turistställe och det är skönt. Stan är helt skönt vanlig. Folk är trevliga till skillnad mot på turistorterna. Därför har man lust att vara här ett tag. Stan är full av rejäla karlar i cowboyhatt, jeans och cowboyboots. Här känner man sig inte ett dugg hotad av rånare eller annat skrômt. Jag är glad att jag for hit upp. Chihuahua och Cuahtémoc ger mig en mycket bättre bild av mexikanarna än jag hade från södern.

Alldeles utanför den här stan bor det en annan annorlunda grupp människor. De är tysktalande, långa och ljusa och går klädda i gammaldags kläder. De tillhör en sekt som grundades i Tyskland på 1500-talet. Eftersom de inte ville följa någon annans regler än Guds, fick de flytta. Först till Ryssland, sedan till Kanada och på 1920-talet kom de hit. Många av dom talar inte spanska.

Bussen kom fram vid lunchtid efter tjugo timmars kall färd från Mexico City. Inte mindre än tre gånger stannades och genomsöktes bussen av polis eller militär. Det är bra stöddiga personer utan vänlighet som kommer in och ber en del visa identitetshandlingar.

Gubben som sköter servicen på de här förstaklassbussarna är komisk. Första sträckan var iskall som vanligt, men det är aldrig någon förutom jag som säger till. Det är ett nickedockande folk. Den här gången skruvade de verkligen ner luftkonditioneringen, men inte helt tror jag. Det är så korkat att vi ska behöva frysa när det är varmt utanför fönstret. Det är stängt mellan förarutrymme och passagerarutrymme och gubben kommer aldrig in och kollar hur vi har det. Efter att en videofilm slutat vid ungefär klockan 20 och alla sover eftersom det är helt nedsläckt, inte ens läslamporna har gubben tänkt på att slå på, börjar helt plötsligt nästa film på hög ljudnivå så att högtalarna sprakar. Mig gjorde det inget eftersom jag ändå var vaken och gärna kollade på film, men ljudnivån gav ingen valfrihet att kunna sova. När filmen var slut fortsatte en stark ton på hög volym från TV:n att ljuda. Jag tänkte att nu ska vi se om det är någon som går fram och knackar på dörren till förarhytten och talar om att filmen är slut och det tjuter härinne. Det var ingen som gjorde och jag kunde inte hålla fnisset tillbaka där vi satt och lyssnade på tjutet så öronen blödde. Efter ett tag märkte tydligen gubben att filmen var slut. Ljudet tystnade. Mörkret sänkte sig. Och kylan tog vid. Vi hade ungefär tolv timmar kvar.

Jag mötte en tragisk figur på bussen. Han skulle till Chihuahua liksom jag. Han undrade fall jag tyckte om öl och vi gjorde sällskap in till ett ölcafé. Han beställde in nästan en liter var. Jag kunde förstås inte dricka hela den på tom mage. Men han kunde och lite därtill. Han berättade att han skulle träffa sin fru om ett par timmar, men han tyckte inte om henne för hon tyckte inte om att laga mat. Han har en annan fru i Houston i USA och en flickvän i Guatemala varifrån han nu kom. Han har tio barn med nio olika kvinnor och en av hans fruar väntar barn nu. Ingen av dem vet om de andra. Men han var inte jättedålig, sa han, för han betalar i alla fall till alla sina barn. Han följde mig till ett internetcafé, jag ville ha en orsak att komma vidare, och jag frågade honom om han skulle åka hem nu. Nej, först skulle han dricka mer öl. Han behövde minst fem till, sa han. Imorgon skulle han "sticka" till USA. Det tror jag det att han var tvungen att dricka så mycket öl om han skulle kunna stå ut med sig själv. Han var 33 år.

De dansade runt en mitt där de hade lagt ut blommor och frukter, djurhudar och annat gojsimojs. Jag var tvungen att efteråt hälsa på indianen som ledde dansen. Han såg ut som Mats från Malå, märkligt nog. I bakgrunden spelade de "I saw a sign" med Ace of Base. Sångerskan där brukar gå på mässa i EFS-kyrkan i Stockholm. Härliga kopplingar hemifrån.

För övrigt har jag gått på muséer, både vanliga och konstiga. Det var förstås omöjligt att se allt så jag gick och satte mig en bra stund i caféet. En cappuccino och en chokladbakelse fick mig på riktigt bra humör och hemlängtan var för en stund totalt maktlös.

Det var en bra dag att avsluta med att sätta sig på bussen för tjugo timmars färd norrut mot Chihuahua. På väg till bussen spelade de Marie Fredricsson och Per Gessle. Det var samma låt som de spelade när Jenny visade mig hantverkshuset (det gamla) i Linköping. Lustiga minnen som dyker upp tillsammans med musik.

Dagens iakttagelse: Kön framför konstmuséet var obefintlig, men kön framför muséet för tortyrredskap var 150 meter lång. Kul.

När jag var klar tog jag tunnelbanan till en av ändstationerna. Jag gick upp på en höjd för att få en glimt av stadens utsträckning. Det fick jag, men inget som gör sig på fotografi. En man såg mig med kameran och varnade mig för att jag nu befann mig i Mexico City. Ja, det är förstås en risk, sa jag, och frågade om det fanns något bättre ställe att se ut över stan. Han tyckte jag skulle ta bussen och det gjorde jag, men det var förstås omöjligt att veta var bussen gick och vart han menade jag skulle åka. Jag åkte i evigheter och klev sedan av. Gick in i några höga hus och frågade om jag fick åka upp i huset och ta bilder. De var hjälpsamma, men det var lördag och rätt person som var auktoriserad ge-tillstånd-till-att-åka-upp-och-ta-en-bild-person fanns inte i huset idag. Jag blir så trött på Mexiko. Initiativ kan de inte ta, det finns alltid en töntig hierarki att hänvisa till för varenda liten skitsak.

Jag fick börja ta mig hemåt innan mörkret kom och gick ganska långt innan jag kunde ta en buss. Antagligen var jag ganska nära den där utkikspunkten, men jag hittade den inte.

Efter mörkret tordes jag i alla fall röra mig runt där jag bodde. Alldeles utanför dansade några indianer och hade förbön för varandra vid altaret de byggt och där de hade rökelse och annat plock. De gör det visst varje 12:e oktober, som är imorgon. Det var nämligen exakt här som Aztekerna såg en örn landa på en sten för ca 800 år sen för att äta på en orm. Det var ett bra tecken, tyckte de, så de byggde en stad runt stenen. Den bilden återfinns på Mexikos flagga idag.

På torget (jättetorget) är det fullt av bokförlag som har utställning. Massor av litteratur om dittan och dattan finns att köpa till bra priser. Det är kulturvecka i stan och det finns en scen med kvalitetsaktiviteter hela dagarna hela veckan. Jättekul. Jag har kollat på en del musikframträdanden. En grupp spelade ganska avancerad folkmusik med modern touch. Framförallt fastnade jag för ett låtnamn: "Funclorico" (typ funk-folkligt).

Det här är en riktig stad, tycker jag. Kriteriet är att man kan gå på restaurang dygnet runt och det kan man här. Där träffade jag en trevlig man som bott stor del av sitt liv i USA, men som nu flyttat hem för att ta hand om sin sjuka mamma. Vi skämtade och skrattade mycket om bland annat så komiska saker som att USA:s försvarsminister Rumsfeld personligen sålde vapen till Saddam Hussein för 20 år sedan när den gemensamma fienden var Iran och att det var CIA som tränade upp Usama Bin Ladin när de ville köra ut ryssarna ur Afghanistan. Att det var CIA som mördade och ersatte Guatemalas president när han ville utveckla demokratin, skrattade vi också åt fast det inte var ett dugg roligt utan bara tragiskt.

Just nu sitter jag i Catedral Metropolitana. Den här kyrkan är stor, fruktansvärt stor. Och ljus. Mycket ljusare och vackrare än såna här kolosser brukar vara.

Men vad är då alla dessa tempel till för? För att visa Guds eller gudarnas mäktighet? Knappast. Det är för att visa människors makt. Maya-tempel, Aztek-tempel eller Katolska tempel spelar ingen roll. De katolska templen har också de anskrämliga sidoaltaren för helgon och Marior. Kristus eller Gud för en ganska undanskymd tillvaro här. Alla tempel brakar ihop när makten brakar. Spanjorerna rev de mäktiga tempel som fanns. Så har makten alltid gjort. Genom att sudda ut symbolerna är det lättare att erövra folket. Katolska symboler byggdes istället för att visa vem som nu hade makten. Men även dessa tempel faller sönder. Den här kyrkan sjunker lägre och lägre och förvrids för varje år som går. Kyrkan är sned. Inuti.

I det här landet, när människorna inte gick med på att byta religion, fick kyrkan kompromissa för att behålla makten. Följaktligen finns det altare för indianernas gudar på trapporna in till kyrkorna. På en del ställen har de till och med två stycken Kristusar. Ingen av dem särskilt betydelsefulla.

Bueno.

Jag tänkte gå ut en sväng och käka, men det är kväll och jag kände mig faktiskt lite skraj på gatan här. Så jag gick tillbaka och åt på vandrarhemmet.

Efter ruinerna tog jag bussen till Mérida där jag hade tänkt stanna över natten, men när jag väl var där hade jag ingen lust. Kanske för att det var långt från bussterminalen till det hostel jag tittat ut i guideboken. Jag köpte bussbiljett till Mexico City och gick och käkade. Restaurangen valde jag på grund av det missmatchande namnet: "Restaurante La Popular". Det var ett jättefult hak. Avlångt rakt in i huset. Några få skitiga bord. Tanten satt vid ett bord med en telefonkatalog. Vid ett bord satt två stammisar a la gubbarna på balkongen i Mupparna. Det blev en härlig diskussion om vad det var hon hade att servera egentligen. Restaurangbesöken på dessa ställen som inte har någon meny brukar börja med frasutbytena: "Hay comida?", "Si hay", "Qué hay?" ("Finns det mat?", "Ja, det finns det", "Vad finns det?") Sedan kommer de oförståbara redogörelserna för vad som finns idag. Den här gången fick jag ge upp och bara säga "Ge mig något". Fullständigt fel förstås, för jag har inte lärt mig imperativ ännu. Men jag fick mat, och den smakade gott om än serverad avtändande.

Jag tog mig ett dopp innan jag gick därifrån. Underbart härligt med stora vågor att kasta sig i. Men det var röd flagg vilket betyder att de inte rekommenderade att bada just nu. Det var för svåra undervattensströmmar. Jag badade för att alla andra badade. Sån är jag.

Jag tog in på ett vandrarhem inne i Cancún, ute på hotellremsan skulle det bli onödigt dyrt. På kvällen tog jag bussen ut till Zóna Hotelera (beachen där alla turisthotellen ligger). Det var slemmigt. Cancún är ett semester- och nöjesparadis med fullt av superhotell. I affärerna är allt krimskrams och dyrt. Och var jag gick ropade försäljare och inkastare till mig. De ville sälja prostituerade och undrade om jag ville gå på strippklubb. Påfrestande. En riktig skitkultur.

Men jag såg några breakdansare värma upp på en liten scen utanför lokalen där det skulle vara typ LasVegas-show senare. De var fantastiskt duktiga och jag satt länge och tittade.

Vi talade inte under de första två timmarna, men sen började vi tala och han var en av alla dessa israeler som reser omkring här efter att de muckat från militärtjänsten. Alla israeler, både kvinnor och män, måste göra militärtjänst. Och det är ingen kort period, det är tre år! Jag frågade vad han tyckte om konflikten därnere.

Då fick jag en avskyvärd utläggning om att man måste hämnas själmordsbombarna genom att döda deras familjer, deras vänner och deras krets i vilken de levde och rörde sig. Det var enda sättet för potentiella självmordsbombare att inse att de ofelbart dödar sina närmaste om de vill fullfölja dådet. Han hade själv varit med ett år tidigare och dödat en känd terroristledare och hela hans familj och rivit deras hus. Men han tillhörde i alla fall dem som tyckte att Palestinierna skulle få ett eget land. Det var enda lösningen, tyckte han. Jerusalem var inget att diskutera. Den var så viktig för judarna. Den skulle aldrig delas med något Palestina.

Jag tyckte det var olustigt att lyssna på honom även om det var intressant. Världen skulle vara mycket bättre om det inte fanns muslimer, sa han. Men han medgav att det inte kändes bra att stå och skjuta ihjäl en tioårig pojke på tio meters avstånd. Det hade han gjort och sånt lämnar en aldrig, sa han.

Nej, det är just det. Men att skjuta ihjäl pojken är faktiskt ett val han gjort själv. Jag tänkte att världen är bra sjuk ändå. Hans argument var väl rimliga i ett perspektiv, men jag kan inte låta bli att tycka att det var ett futtigt perspektiv.

Det kanske inte var så konstigt att han hade lite stört beteende.

I Tulum hyrde jag en bungalow och en hängmatta nere på beachen. Det var inte så bekvämt, men det var en härlig och annorlunda upplevelse. Innan jag gick och la mig, satt jag en stund i månskenet ute på sandstranden. Jag gick knähögt i vattnet. Det var oerhört vackert. Och varmt. 27 grader, tror jag.

Tikal var mäktigt! Det är den viktigaste Maya-platsen och rymmer tusentals ruiner och några riktigt stora. Kolla fotogalleriet den 4 oktober. Jag gick runt med Saskia och Sven från Belgien. De var på smekmånad och resmålet var en överraskning för henne på bröllopsdagen. Att klättra upp på den branta trappen på ett av templen var läskigt och både Sven och jag var lite skakiga i benen. Saskia var oberörd.

På bussen tillbaka till Flores träffade vi en engelska och hennes kanadensare. Alla fem bestämde att äta middag ihop på kvällen. Innan dess hann jag bränna bilder från kameran på en CD på ett internetcafé. Sedan köpte jag bussbiljett till Mexiko via Belize nästa dag.

Vid den här frukosten blev resultatet: Tomas, tysken, och jag skulle till Flores och kunde ta sällskap hela vägen. Monika och Rannveig, norskorna, skulle samma väg som oss till två tredjedelar. Maren och Kristina, tyskorna, skulle åt andra hållet. Vi satt alla på bryggan och väntade på våra respektive båtar, sen var det hej då.

Båtturen på Rio Dulce upp till staden med samma namn tog nästan en timme och det var väldigt vackert. Sen tog vi alla en buss norrut mot Flores. Norskorna hoppade av i Poptún. Tomas och jag kom fram till Flores och tog in på ett vandrarhem som var omnämnt i guideboken Lonely Planet. Där träffade vi ett par holländskor och hörde oss för om praktiska saker. Vi gick och käkade, jag beställde en tripp till Tikal nästa dag och vi kollade en film och sa sen hej då. Tomas skulle västerut.

Så funkar backpackerlivet. Man träffar folk, utbyter erfarenheter, blir kompis med någon på tre minuter, skiljs en dag senare och träffas oftast aldrig mer.

Men ibland ska man till samma stad några veckor senare. Till exempel ska jag träffa Maren igen i Antigua i slutet på oktober.

Jag hade bestämt med en israel att göra en promenad till Las siete altares, några vattenfall borta i djungeln. Två danskar hängde på. Vi lämnade allt värdefullt, till och med solglasögonen, för att inte bli rånade. Vi ville inte ha guide utan gå själva. Det var härligt att gå där i vattenlinjen med hela Karibiska havet vid var sida. Vi gick länge och tog sedan av en liten stig in i djungeln. Enligt en guidebok spelades några scener ur en tidig Tarzanfilm in här. Vi hittade vattenfallen, men det var inget vidare flöde just nu. Men det var en fantastiskt härlig liten lagun att simma omkring i med svalt vatten. Att flyta på rygg och titta upp mot himlen genom lövverket där i djungeln var helt enkelt -vackert. Vi klättrade upp för klippsidorna och hoppade och dök. En skolklass var där också.

På eftermiddagen bestämde jag mig för att åka till Finca Tatin, ett litet hostel inne i djungeln längs Rio Dulce. Båtkörarna ville ta ockerpriser, men jag råkade veta vad det skulle kosta egentligen och sa att jag tar en annan båt istället. Fick tag på en kille som kunde ta mig för de rätta 35 kr, men jag var tvungen att vänta en stund innan han kunde åka. Han var en vanlig fiskare. Turistkillen kom efter och viskade och sa att jag kunde åka med för 35 kr, men jag behövde inte säga nåt till tjejerna som redan satt i båten för de hade betalat 50 var. Men jag talade glatt om för dem att jag betalade 35 och hade vägrat betala 50. Det betyder att de kör med ganska bra marginaler om en kille kan tänkas köra mig ensam för 35 och den första båten krävde 50 av varje gäst. Det är inte mycket pengar och jag kan ställa upp på skilda priser för turister och lokala, men jag gillar inte ocker och utnyttjande.

Båtresan var fantastisk med stupande djungelsidor på båda sidor floden. Finca Tatin låg vid en liten avstickarflod alldeles vid vattnet. Jag drämde till och hyrde en egen bungalow för 80 spänn. Hade kunnat sova på sovloftet för 35, men det var skönt med något eget. Dessutom låg min bungalow en bit in i djungeln och det var mysigt att ligga där i min stora säng med insektsnät och höra djungelljuden runt omkring. Jag sov gott.

Jag tog bussen till Puerto Barrios, en hamnstad som United Fruit Company byggde på 1800-talet. Staden är halvdöd numera, men fruktleveranser sker fortfarande fast i mindre skala. Det var roligt att se långtradare med DOLE på, samma som på mina banankartonger hemma i studentrummet. Det är här de är packade första gången.

United Fruit Company är ingen vacker historia. Ett företag från USA som började odla bananer här och som snart ägde nästan hela Guatemala. Landet själv tjänade inte mycket på verksamheten. I början av 30-talet ville landet göra jordreformer och införa ett mer demokratiskt styressätt. Detta skulle drabba United Fruit Company hårt som ägde så mycket land. De skulle behöva betala mer skatt. Som tur var hade de mäktiga aktieägare i USA:s styre som lyckades utverka att CIA skulle ordna saken. Det gick bra. De mördade presidenten och satte dit en som de ville ha. Historiker menade att demokratiseringsprocessen i Guatemala tappade 50 år på grund av detta. Bra jobbat USA.

Jag tog båten över till Livingston. Blev överhopad med erbjudande om hjälp som jag inte ville ha eller behövde. Jag blev irriterad, men de frågade om jag ville köpa marijuana istället. Jag sa bestämt POR FAVOR! och gick.

Och han hade rätt, det var ovanligt mycket myggor där. Jag gav tidigt upp att försöka slå ihjäl dom. De var helt enkelt för snabba. En helt annan fart än de långsamma vi har i Sverige.

Tog chickenbuss till Guate för 5 kr och hamnade inte alltför långt ifrån det "hotell" jag hade tittat ut i Lonely Planet, guideboken. Guatemala City är fult, hotellet var fult, men så kostade det inte mer än 35 kr heller.

Jag trixade mig bort till Svenska ambassaden för att kolla passet och för att registrera mig som Leissner tyckte. Det är USA som snackar om att införa nya regler för pass och i så fall kanske jag måste skaffa nytt. Annars kan jag inte byta plan i Atlanta som är tänkt. Det har varit många rykten hit och dit och nu ville jag få klart för mig hur det låg till. På ambassaden kunde de visa mig ett dokument från amerikanska myndigheter som sa att de flyttat fram startdatumet till oktober nästa ar. Men de tyckte att jag skulle ta en koll på amerikanska ambassaden för säkerhets skull.

Ok, men först var jag tvungen att ta en stor chokladbakelse och en cappucino på tårtkonditoriet som ligger på gångavstånd från ambassaden.

USA ger mig alltid krångel. På den här ambassaden kollade de allt jag hade i väskan och sa sen att jag inte fick komma in. Men jag behöver inte väskan därinne, den kan jag lämna här i vakten. Nej, det får bara medborgare från USA göra. Ingen av dem kunde engelska och det dröjde länge innan jag verkligen fattade att de menade att jag skulle lämna väskan utanför på gatan. Jag blev hänvisad till en kille i vit hatt, en privatperson. Han skulle ha 20 USdollar. Sällan, sa jag. 10 då. Nej! 5 då. Nej aldrig, sa jag. Aldrig att jag lämnar min väska till en privatperson som tar betalt för att kanske råna mig. Det fanns EN polis som talade lite engelska och han menade att jag kunde lämna väskan till mannen. Hörrudu, då kommer jag hellre tillbaka imorgon utan väska. Jag hade ju bara en liten fråga om passreglerna och fick inte ens tag på någon i vakten som kunde engelska. De bara pekade att jag skulle gå ut. Skitställe.

På vägen tillbaka till hotellet mötte jag en märklig man. Han hade väderbitet ansikte, lortiga kläder och gick barfota. Vi började prata. Han var intressant på något sätt. Han hade blå ögon och talade flytande tyska, bra engelska och flytande spanska. Han sa många underliga saker och många intressanta. Han snackade om dataprogram han gjort, matematiska problem han hade lösningen på, att hans advokat sa att han hade rätt till två miljoner dollar m.m. Han var tysk medborgare, sa han, och jag tror honom. Allt han sa var fragmentariskt och yrt. Jag tror helt enkelt att mannen varit respekterad programmerare som blivit sjuk och rättslös, bortglömd av både sig själv och andra. Den stora pengasumman är inte alls orimlig om han fanns i den branchen i rätt stadium. Men han hade kanske blivit utmanövrerad och bortföst. Och sedan ballat ur. Jag sa hej då och gick. Jag vände mig om efter ett tag och såg honom gå där fram och tillbaka utan att ta sig ur fläcken.

Hotellet var visserligen fult och halvlortigt, men fördelen var att de flesta gästerna var gästarbetare utifrån landet eller från Nicaragua. Det var intressant att tala med dem, men de hade svårt att tala tydligt och långsamt vilket var nödvändigt för mig om jag skulle förstå något. En upprepade alltid exakt samma ord och lika snabbt hur många gånger jag än sa va. Då är man inte särskilt van vid att tala med utlänningar. Jobben de hade var typ biltvättare.

På kvällen hände det förstås saker ute på gatan som förra gången jag sov i Guate. En ambulans kom. De bar in en livlös ung man. Jag såg blod ur hans mun och en pöl på gatan. Jag vet inte om han levde eller vad som hade hänt. Efteråt kom det 12 poliser. Några skottvästbeklädda med automatvapen. Andra med pistoler och batonger. Jag gick in och la mig.

Men idag när jag stod i en telefonkiosk och avslutade ett samtal med Jürgen, tyckte jag att jag såg Maria Leissner gå förbi på andra sidan gatan. Jag visste inte riktigt säkert, jag har ju bara sett henne på bild. Men jag gick efter och frågade: "Are you Maria Leissner?". Jag kunde ju lika gärna ha frågat på svenska, men om svaret skulle vara nej skulle jag få en så konstig blick tillbaka och jag skulle behöva förklara mig i alla fall på engelska men från ett sämre utgångsläge. "Yes I am", kom det frågande svaret. Kul, sa jag. Och du är Sveriges ambassadör här i landet. "Ja".

Jag berättade att det var extra kul att träffa henne eftersom folk pratar gott om henne här och att det gjort mig stolt. Jag uttryckte mitt "heja Leissner", men inte med de orden. Hon undrade vad jag gjorde här i landet. Jag berättade om ridningen som avbrutits och min hemsida där jag ett par gånger nämnt hennes namn. Jag tyckte hon skulle ta sig en titt på det och bilderna, och hon bad om adressen och fick den.

När hon hörde att jag skulle vara i krokarna under såpass lång tid, tyckte hon att jag skulle titta in på ambassaden och registrera mig. I fall det händer någon jordbävning eller nåt. Jag sa att jag faktiskt ska dit imorgon och kolla upp vad det egentligen är som gäller med USA:s nya regler och mitt gamla pass. Det cirkulerar många rykten och USA har gett olika besked.

Just nu spelar de en låt jag lyssnade på när jag för första gången hade tillgång till en freestyle. Det var syrrans och det var tjugo år sedan. Jag har för mig att artisten hette Steve Perry och låten går "Oh Sherry our love holds on". Vackert. Jag ser fortfarande framför mig när jag cyklade över bron vid Västerstrandsskolan och jag kommer till och med ihåg vad jag tänkte på...

USA har en ljusskygg historia av det mer unkna slaget i det här området och det är väldigt intressant att vara här och få läsa, höra och se.

Filmen idag var en spelfilm "La hija del puma" (Pumans dotter). Den handlade om en massaker i San Fransisco i Quiche i början av 80-talet. Det är inte långt från där vi red. En väldigt bra film. Det var intressant att få se vad alla dessa Maya-indianer jag mött under ridningen verkligen har upplevt. Det ar ju dessa människor vi mött och dessa byar vi ridit igenom. Men då visste jag inte så mycket.

Han som var diktator då och som låg bakom alla dessa massakrer heter Rios Montt. Idag delar hans fru ut brödrostar till indianerna för att de ska rösta för att han ska bli president igen. Absurt.

Jag har sett barn med T-shirtar: "Rios Montt nuestra inspiracion" (Rios Montt, vår inspiration). Se foto från 14 september.

Der är ett så sorgligt land.

Jag gick till parken och hämtade en taxi som kunde köra mitt pick och pack de tio kvarteren till nya hemmet. Señoran såg lite förvånad ut när jag började lasta in en stor hästsadel.

Vi kollade på filmen "The life of David Gale". Den var bra. Efteråt gick vi till en bar. Laura kom från London och vi hade en trevlig pratstund ett par timmar. Det var skönt att prata av sig lite, kände jag.

Skolan började direkt, men jag var tvungen att hämta tvätten och springa tillbaka med den till huset först. Det var urjobbigt att sitta och prata spanska med en person de fem timmar som var kvar. Att kastas in i studierna och vara koncentrerad under så lång tid på något som var ganska främmande, tog på krafterna. Men det var kul att ta tag i spanskan.

Barbara och jag gjorde vår sista ridtur tillsammans. Ännu en gång slapp vi undan en störtskur med en märklig tur. Vägen upp mot berget var vacker. Det var regndisigt runtomkring och skön temperatur. Vi galopperade en del och Barbara ville också att jag skulle rejsa lite, men det var omöjligt för mig med min cowboysadel. Hade jag stått upp i sadeln och rejsgalopperat hade jag blivit lika kastrerad som Emil och det ville jag inte. Däremot är det ganska skönt att sitt-galoppera på honom. Han kan göra det väldigt långsamt dessutom.

Jag bad Barbara rida i förvag så att jag fick vara ensam med Emil en stund. Jag gick med honom, jag galopperade, travade och skrittade med honom. Jag fotograferade honom också. Det var lite vemodigt. Emil var på gott humör och det var roligt att rida honom idag igen. Det hade varit roligt att fortsatta göra honom till en bra ridhäst, men nu var ridningen slut och jag var egentligen väldigt lättad över det.

Vi fick vårt papper till slut och vi kom tillbaka till hästarna. Men då skulle chauffören först äta frukost. Bueno U-land. Hade vi vetat det hade vi gladeligen betalat honom en frukost när vi hade dötid och stod och väntade på både det ena och det andra. Nu fick vi vänta en halvtimme till. Vi stod klara i morse kl.06.15 som uppgjort. Kl.10 kom vi iväg med lastad lastbil och papper klara mot Antigua.

Det var en skumpig grusväg de första två och en halv timmarna. jag tyckte synd om hästarna. Men de hade ju i alla fall varandra. Och de hade också chaufförens pappa däruppe på flaket.

Det blev tolv timmars resa och den gick genom både potthet temperatur och ganska kall, genom regn och solgass. Pappan fick komma in i bilen efter ett tag. Det var trångt och träsmaken var tidvis dånande. Hästarna hade inte ätit på hela tiden och heller inte druckit fastän vi hade erbjudit dom det ett par gånger. Vi lastade av hästarna vid Juan Domingo på kvällen. De var som tokiga efter mat. Skönt att äntligen vara framme.

Vi steg upp. Hästarna var tvungna att göra det stora klivet upp på verandan. Inga problem för Samurai och Pumuckle, de hade förresten redan gjort det kvällen innan när de tyckte att vi dröjde med kraftfodret. Då stod Emil och fegade, men nu var han tvungen. Det gick och han har blivit tuffare under resans gång och det han gör gör han kraftfullt och snyggt.

Vi gick med hästarna genom centrum. I Todos Santos har alla män rödrandiga byxor och rosarandiga skjortor med stora broderade kragar. Mycket snyggt, tycker jag. Kvinnorna har även här sina bestämda mönster på kläderna.

Barbara talar fortfarande om eventuell fortsättning på sin resa. Ibland talar hon om att rida tillbaka till Antigua själv. Ibland en nordlig sväng, ibland en sydlig. Men jag tror inte det blir så mycket med det. Jag tror hon slutar när jag slutar och det är ju bara inom några dagar.

Lunchen tog vi i en by jag inte minns namnet på. Vi lastade av hästarna på en fotbollsplan och de kunde rulla sig och gå omkring fritt. Jag gick iväg för att köpa lunch. Señoran i comedoren frågade hur gammal jag var och om jag var gift. Jag svarade att jag inte var gift men att jag hade en flickvän i Sverige samtidigt som jag funderade på vem jag skulle låtsas vara min flickvän om hon skulle fråga efter namnet. Det gjorde hon inte.

Väl tillbaka på fotbollsplanen blev det till att sitta på packväskorna och äta inför en ganska stor publik. Jag sa att min häst var till salu för 2000 och två herrar var intresserade för 1500. Det var alltså vad jag kunde få i princip på stående fot. Jag var dock inte angelägen om att sälja redan då utan ville bara träna mitt vokabular för hästförsäljning.

Vi packade hästarna, vinkade och red iväg. Vägen höll sig på samma höjd fastän dalen gick neråt och vi egentligen ville följa den västerut. Inte alltför lång stund senare passerade vi en lastbil och några män som lastade den med sand. Jag tänkte på "Vi lossa sand, ibland, på södra Mälarstrand. Vi lossa hela dagen, vi va blott åtta man som lossa sand...". Men södra Mälarstrand var långt borta. Vi tog oss för att fråga vad det skulle kosta att frakta hästarna till Antigua. 1600 kr skulle det kosta och det kunde ske nästa dag, om vi ville. Vi kunde få ha hästarna och tältet på en fotbollsplan tio minuter bort genom majsplantaget. Vi bestämde oss för att stanna och vid sjutiden ringa Jürgen för att se om han ville ha hästen och i så fall betala en tredjedel av resan.

Det var många barn och några vuxna som följde vårt arbete med att sätta upp tältet och greja med hästarna. Vi hade väldigt roligt med barnen, åtminstone jag. Jag blev kär i nästan varenda en. De var väldigt söta och jag fick chansen att ta flera kort på dem. När det började regna bjöd jag in dom i tältet. Barbara tyckte först att vi inte kommer att få plats. Men det klart vi får plats och får vi inte det så står de som inte fick plats utanför. Det är ju det mysigaste som finns att tränga ihop sig i ett tält. Speciellt om det regnar. De äldsta flickorna var 12, 11 och 10 år, men jag hade gissat på mycket yngre. Indianerna är inte så storväxta.

Vi ringde Jürgen och han sa ok. Jag tyckte det var en bra deal. Det underlättade för Barbara att få ta hästarna till Antigua och hålla dom på den plats hon redan visste fungerade och där hon kände ägarna. Och på det här sättet blev det billigare för henne att göra det eftersom Jürgen betalade en tredjedel. Dessutom finns ju Jürgen och Juan som kan kolla till hästarna lite då och då. Alternativet skulle ju vara att hitta en farm här i närheten som kunde ta hand om hästarna när hon far hem till Tyskland. För min del avstår jag från försäljningsintäkten, men å andra sidan blir allt klart på en dag. Det var en bra lösning.

Natten var ljum och det var vackert och inga andra ljud än naturens. Jag dröjde kvar uppe ett tag för att njuta av månen och stjärnorna och filosofera över att ridningen redan var slut. Det kändes bra. Stjärnhimlen är vriden norrut. Kul att filosofera över. Orion är en bra mätare och den stjärnbilden har man rakt över huvudet här. Jag tänkte på hur den brukar ligga när man tittar på den i Brunskog och hur den låg när man tittade på den mitt ute på Atlanten.

Ridningen var slut.

Vi fick med oss havrekärvar som vi packade utanpå den vanliga packningen. Det blev lite spretigt, men det fungerade och liknade mer än tidigare packningarna som andra hästar i dessa omgivningar bär på. Vi fick också sällskap av Pauline och en av deras stallkillar som skulle följa oss en bit på vägen.

Det var vackert däruppe på Cuchumatanes högplatå. De 3000 meterna över havet gjorde det kallt för oss på natten, ner till tre plusgrader, men på dagen var temperaturen som en varm vårdag; klar luft, varmt i solen men kallt i skuggan och så fort solen gick i moln.

Vi passerade en kulle där tjugo personer ur byn avrättats för tjugo år sedan av regeringen. Först nyligen har byn börjat ta rätt på resterna av kropparna och med hjälp av antropologer kunnat identifiera dem och ge dem en riktig begravning. De har inte vågat innan av rädsla för repressalier. Han som var diktator då heter Rios Mont och han är med och försöker bli president nu i valet i november. Läs gärna dokumentet "Länder i fickformat" som även finns bland länkarna.

Emil var på strålande humör idag och jag galopperade honom flera gånger och kände att jag hade total kontroll. Det var tredje typen av "styranordning" vi provade på honom och den här fungerade allra bäst. Att ha en massa metall i munnen var tydligen inget för den här hästen.

Den maximala höjden vi kom till var 3400 meter. På vägen ner mot Todos Santos på andra sidan gick vi i en vacker dimma i en vacker dal med en bäck slingrades längst därnere. På ett ställe längs den smala stigen som hade bergssidan på ena sidan och stupet ner mot bäcken på den andra, hade stigen rasat. Vi tyckte inte först att vi kunde passera där med hästarna, men det fanns ingen annan möjlighet. Jag fick ta och stampa till och preparera stigen så gott det var möjligt. En svettig och andfådd stund senare ledde jag den första hästen över. Det gick bra. Den andra och tredje hästen gick också. Men när vi kommit över och stod där och pysslade, sprang Pumuckle tillbaka över det farliga stället. Han ville ta lite till av det gröna gräset som var på den andra sidan. En glupsk och modig häst, den enda häst Barbara känner till som lägger på hullet under en långridning. Han äter jämt.

Vi närmade oss Todos Santos (Alla helgon) och namnet var ganska rättvisande. Här sprack människornas ansikten upp i leenden på ett lättsammare sätt än vi var vana vid. Husen var glatt målade och en del dörrar påminde faktiskt om klassiskt dalamotiv. Det var samma typ att blommålningar på skåp och dörrar. Märkligt men trivsamt. Vilket som var hönan eller ägget, målningarna eller leendena, vet jag inte?

Tyvärr tog jag inga kort. Vi var väldigt trötta. Hästarna var bökiga. De ville lägga av nu. Tyckte att dagen började bli längre än de var skyldiga.

Till slut fick vi tillåtelse att bo på verandan till ett husbygge. Hästarna skulle få beta på tomten bakom huset. Men för att komma dit var de tvungna att göra en nedstigning från verandan en meter till en liten tvärgång med taggtråd på ena sidan. Jag var imponerad av att se hur smidigt och balanserat de gjorde klivet.

Vi slog upp tältet på verandan med publik av barn och vuxna som vanligt. Det är trivsamt, tycker jag. Men det är tråkigt att jag inte kan mer spanska. Regnet kom efter att vi slagit upp tältet. Vi tog våra regnkläder och gick bortåt huvudgatan för att hitta nånstans att äta. Vi var väldigt hungriga och trötta. Men pizzan fick mig (som alltid) att piggna till. Barbara däremot kände sig lite sjuk. Otur.

Men vi hade en rejäl och vacker sträcka bakom oss.

Får se om Barbara är kvar där eller om hon åkt till Mexiko. Hon har snart varit i landet i tre månader och måste ut en sväng för att få nytt turistvisum.

Har noterat att skyltdockornas bakar ser annorlunda ut här än hemma i Sverige. Har börjat studera om också verklighetens bakar ser annorlunda ut. Det gör de, men liksom i Sverige ser de inte riktigt ut som på skyltdockorna.

Igår när vi lämnade Chinacá kom det fram en gammal mayakvinna och hälsade på oss. Hon trodde att jag var präst. Jag påmindes igen om hur gärna jag skulle vilja ha ett uppdrag. Elna och Sara var i Nepal och lagade tänder ute i fattigbyarna; Sara är tandläkare. Per och Ida var på Filippinerna och hjälpte prostituerade till ett bättre liv. Emanuel är i Brasilien och jobbar på en bas för Ungdom Med Uppgift.

Men vilket är mitt uppdrag? Jag reser, men varför? Jag får se mycket och det utvecklar mig förhoppningsvis. Men hur kommer det andra till del. Jag tror att jag har en del att bidra med som lärare. Kanske är det mitt uppdrag.

Åkte ner till Huehuetenango för att ta det lugnt och skriva lite. Det tog två timmar att ta sig hit. Först gå från gården, sedan få lift med en minibuss, sedan bussen nerför berget. Jag mådde illa och var spyfärdig hela vägen ner. Var det kanske höjden igen som spökade?

Jag uträttade lite ärenden, tog ut pengar, skrev dagbok och fikade. Skulle egentligen tagit bussen tillbaka upp, men jag tänkte åka hit nästa dag igen så jag bestämde mig för att stanna istället. Hittade ett rum för 27 kr natten. Överkomligt. Skönt att ta det lugnt. Åt i lugn och ro, skrev i lugn och ro, läste i lugn och ro.

Några timmar senare kom vi ut på en grusväg och efter ytterligare ett tag stannade en bil. Det var Pauline och Fernando som var ute och kollade ifall vi var i antågande. De tog vår packning, så vi kunde trava och galoppera den sista biten. Skönt.

Hästgården var vacker, med ett rejält stall och smakfullt intrett hus. Framåt kvällen tände de fotogenlampor i alla fönstren eftersom strömmen var borta. Vedkaminen tändes och det var varmt och skönt. De bjöd på god mat och trevligt sällskap.

Barbara fick gå och lägga sig. Hade ont i huvudet, antagligen på grund av den höga höjden. Jag satt kvar och pratade med Pauline och Fernando. Vi pratade om landet Guatemala, politiken, skolan, fattiga och rika m.m. Klockan 23 kom jag i säng.

Här uppe i bergen äger folk sina hus och sina jordlotter, men alla har de någon i familjen som jobbar illegalt i USA och sänder hem pengar. Politiken är katastrof och Fernando frustrerad över sitt land. Landet har möjligheter men ledarskapet är skrutt. Också Pauline och Fernando pratar om den svenska ambassadören Maria Leissner och att hon är stark och kommenterar den politiska situationen och fördömer vissa metoder i valkampanjen. Men fortfarande gäller alltså att det inte finns någon riktigt bra kandidat till presidentposten. Berger är den som antagligen vinner. Rios Mont är den galne generalen som skulle få Guatemala utfryst av Europa och andra länder om han vann.

Det var en vacker morgon med dimma i dalarna. Vägen var bra och på toppen av ett berg med sluttning åt båda sidorna. Frukosten var inte jättebastant. Ett par fruktdrycker och lite kex. Det fick vi känna effekten av senare.

Vägen gick några hundra meter ner, sedan några hundra meter upp. Det var jättevarmt och vägen var jättedålig med kantiga stora stenar. Vi passerade en lång och läskig träbro, den höll. Vi var jättetrötta, hade ju ingen energi i kroppen.

Men vi tog oss till Chinacá och fick upp tältet precis innan regnet kom. Vi tog en minibuss in till Huehuetenango, 3km, och gick och åt pizza. Inte världens bästa pizza, men det var gott med mat! Vi gick och kollade e-mail också. Det är alltid lika kul att få läsa om vad som händer hemma, stort som smått.

Det var otroligt skönt att få pusta ut i tältet sen och ta av sig kängorna efter 15 timmar. Jag somnade som en stock.

Vi insåg att det inte skulle finnas någon tienda inom överskådlig tid, så vi bestämde oss för att göra en rejäl lunchpaus och laga mat istället. Vi fann en perfekt plats vid en bäck. Hästarna rullade sig i både gräs och vatten. Jag gjorde en liten eld och började laga mat. Barbara tvättade hästarna. Sedan tog Barbara över matlagningen och jag badade i bäcken. Underbart.

Det blev pasta med morötter, lök och vitlök i en sås, Jättegott. Vi var väldigt hungriga. Jag kände mig väldigt stärkt av den här lunchrasten, den bästa hittills. Vi bestämde oss för att försöka hinna till en speciell by och passera en varm källa. Men det tornade upp sig och hotade bli regn, så det tog en stund att få plastskynket över packningen. Dessutom hade vi gått fel igen, så den varma källan slapp besök av oss.

Vi fick guidning av en liten gubbe med raska steg som tog oss genom skogen på små stigar som vi aldrig skulle kunnat välja själva. Vi kom fram till Santa Maria och en liten mysgubbe med toppluva och hatt gav oss en hage med ett litet hus på. Vi sov på husets veranda.

På kvällskvisten spelade vi tvåmanspatiense. Kvällsmaten var en varsin fruktdryck och lite snacks. Jag somnade gott, men lite hungrig.

Som vanligt de tre senaste riddagarna hamnade vi nånstans där vi inte visste var vi var. Kartan över det här området är 16 år gammal. Det är mycket som inte stämmer. Dessutom har vi, enligt mig, inte någon riktig kompass. Bara en nyckelringskompass. Det ska vara en kompass med lite utsträckning så att man kan ta ut en riktning eller syfta. Det är mycket svårt att orientera sig efter höjdkurvorna här också. Det är kulligt överallt och skogbeväxt. Det finns inga direkta referenspunkter att syfta mot.

Vi hittade ut till en grusväg till slut, genom att gå tillbaka en bit, som ledde hela vägen till Santa Lucia.

Vi fick tälta inne på en fotbollsarena. Vid femtiden dök alla stans fotbollsspelare upp. Femti pers från 8 till 35 spelade kaosfotboll med vårt tält i ena hörnan och tre hästar i den andra. Innan alla kom stod jag i mål så att några smågrabbar kunde skjuta på mig. Det var kul.

Framåt kvällen satte jag mig på arenans läktare och skrev i dagboken. Det var skönt att sitta där i den mörka ljumma kvällen med pannlampan och filosofera i lugn och ro. Barbara var krasslig så hon hade slocknat i tältet redan vid 19-tiden.

I bakgrunden hörde jag musik från två olika bönhus. Plötsligt hörde jag sången "O store Gud" på något konstigt språk, inte spanska. De skulle bara veta att den är skriven av en svensk för kanske 150 år sedan. Det var en finare hälsning hemifrån än att få se en Volvo.

Min häst som från början hette Medallion när jag köpte den, fick ett nytt namn, Pelle, av mig. Min morfars häst hette Pelle. Men min häst var liksom ingen Pelle, märkte jag efter ett tag. Därför har jag bytt namn på den igen. Emil. Men han är ingen i Lönneberga, han är bara en Emil.

Vi har diskuterat hur vi ska göra med fortsättningen. Mexiko verkar överspelat. Det tar mycket tid att få papper iordning och sen är det inte många veckor kvar för mig att resa där. Vi får se om vi avslutar ridningen vid gränsen och vad som händer med hästarna sen. Min häst tål inte cowboysadeln så bra. Håret på hans skinn slits också bort väldigt lätt. Det är tydligen ofta så med hästar från låglandet, de har inte så vitaminrik kost. Det skulle ta ett bra tag att få Emils päls att bli fin och tålig igen.

Jag gick in till en tienda för att köpa nåt att dricka och kanske prata lite spanska. Jag stod ett bra tag på tiendan och snackade om dittan och dattan. Torftig nivå, förstås, men väldigt väldigt roligt. Det var mamman och den äldsta dottern bakom disken, sedan var det tre små barn och en kille på 16 år. Det var mest med honom jag pratade. Han sa att det förutom spanska finns 22 språk i Guatemala! Hans huvudspråk var Quiché.

När jag vid lunch skulle kolla hästarna stod inte Pelle alls där vi hade ställt honom. Han stod inte bunden alls, men han stod still. Jag frågade kvinnan som bor precis bredvid, och vid vilkens tvätt Pelle stod och tittade, vad som hade hänt. Varför vet jag inte eftersom jag visste att jag inte skulle förstå svaret.

Vid kvällskollen, då vi skulle ta in hästarna i stallet igen, var de redan intagna. Uppflugen pa staketet satt Julio. Det var han som hade tagit in hästarna. Barbara frågade samma kvinna som jag frågat vem den här killen var, men det visste hon inte. Men det var han som hade flyttat på hästarna på morgonen och inte bundit fast Pelle tillräckligt vilket gjorde att Pelle hade tagit sig en promenad och hamnat vid hennes tvätt.

Julio, forstod vi, var nog lite efter, men han var snäll och ville väldigt gärna hjälpa till. Han fick hjälpa mig och bära afrikagräs när jag skulle macheta mer till kvälls- och morgonmat. Han fick 10 kr som tack for hjälpen.

Idag har vi lämnat tvätten till städerskan här i huset som lovat tvätta allt för hand för 33 kr. Det finns inga tvätterier i den här staden som det gör i Antigua. Här finns heller inga turister förutom Barbara och jag.

Vi har uträttat en del småärenden och jag har börjat uppdatera lite på hemsidan och valt ut en del nya bilder.

En iakttagelse: Det här landet som är en enda stor soptipp har faktiskt en del papperskorgar även om de inte är många. Jag tittade ner i en när jag slängde min lilla festis. Korgen var nästan tom. Men runtomkring var det fullt med skräp. Är det mysigt eller?

Den här dagen skulle bli lätt enligt kartan. Vi skulle bara färdas ca 10 km på en och samma väg västerut. Men vägen fanns inte. Det fanns andra vägar som inte fanns på kartan, men de ledde inte dit vi ville, visade det sig när vi gått på dom ett tag. Visst kunde vi tagit den asfalterade bilvägen, men vi försöker undvika det både för hästarnas bens skull och för att de är så nervösa när bilarna kommer blåsande förbi, glatt tutande. Till slut gick vi bara på kompassen genom skogen rakt västerut. Vid ett tillfälle rasade en liten bro när första hästen gick över en bäck. De andra hästarna fick vi ta via en omväg. De fick hoppa och klarade det ganska bra, men kanterna på bäcken rasade de med när hästarna tog sats. Pulsen steg en aning.

Vi kom fram till Santa Cruz del Quiche och red genom hela centrum. Speciell känsla att sitta på hästryggen vid rödljus mitt i den värsta trafiken.

Vi kom fram till ett hotell som Gonzalo Reyes tipsat om också hade hästhagar. Skönt att lasta av grejorna i ett rum. Vi bestämde oss för att stanna tre nätter och alltså ta två dagar ledigt. Jag lastade av och passade hästarna medan Barbara drog iväg i en pickup med en man från hotellet för att se var hästarna kunde hållas. När jag satt där och väntade med hästarna tills Barbara skulle komma tillbaka, satt en liten kille bredvid och pratade med mig för fullt fastän jag upprepade gånger sa att jag förstar ingenting av det han säger.

Hästarna skulle alltså få vara i något stalliknande över natten. Men vi var tvungna att låna en machete och slå gräs åt hästarna, eftersom det inte fanns bete där de stod. Det var sånt där snabbväxande gräs från Afrika som jag sett att flera hästägare har till hästarna.

Vi gick och åt på restaurangen som Lonely Planet tipsade och det var gott. Vi hittade ett internetcafé som kostade 5,50 kr timmen och som brände ner mina bilder från digitalkameran på en CD för 9 kr. Dessutom var det en riktig internetkille som jobbade där och som visste vad han höll på med och som inte krånglade och motarbetade bara för han inte kunde datorer, vilket kan hända ibland på internetcaféer när man vill göra nåt annat än bara surfa på deras datorer. Den här killen laddade hem en provversion av Photoshop och installerade åt mig bara för att jag skulle kunna jobba med mina bilder nästa dag. Det är service.

Det var skönt att gå och duscha även om det var ett sånt där elektriskt värmeaggregat som satt direkt på munstycket och som man gärna inte vill ta i, ojordade som de är.

Som vanligt klev vi upp klockan 06 och började med att ge hästarna koncentrat. Hästarna hade då som vanligt stått ett tag och frustat och pustat i väntan på maten. Det är samma visa varje morgon. Främst är det Samuraj som står och puffar på tältet en bra stund innan klockan ringer.

Efter ett litet tag kom publiken tillbaka och undrade vad vi hade för oss idag. Inget speciellt. Vi åt frukost och hällde gift i örat på Pelle. Han tycker inte om det. Vi packade ihop och red iväg.

Idag var vi "ute och cyklade" på kartan. Vi fick det inte att stämma och när vi väl kom ut till en asfaltsväg hade vi inte kommit många kilometer från den punkt där vi just lämnat samma asfaltsväg. Inne i skogen hade vi gjort desto fler kilometer...

Vi kom fram till Chinique och fann en bra hage hos Gonzalo Reyes. När tältet var uppe tog vi bussen in till Santa Cruz del Quiche och käkade och skaffade förstärkningsmat till hästarna. När vi kom tillbaka var de väldigt ivriga att få sin mat. Jag fick stå och hota hästarna med en pinne for att de inte skulle störa Barbara när hon gjorde iordning en blandning av det vi köpt. Vi har bara två stycken påsar för mat som vi hänger över hästarnas huvud. Det betyder att Pelle alltid får vänta tills en av de andra ätit färdigt. Det brukar han inte fatta.

Efter staden kom det väldigt vackra vyer. Vi var högt upp och vår väg gick norrut mot lägre höjder och en stor dal. Husen var i bättre skick och ganska fräscha.

Vi kom fram till byn El Temal. Blev erbjudna att sova på kommunhusets terass längs huvudgatan. Hmm, kändes lite väl publikfriande. Vi slog upp tältet i dalen bakom istället. Men publiken blev vi inte kvitt. Det satt ett gäng på tio barn och följde allt vi höll på med: Lasta av hästarna, sätta upp tältet, blanda ihop mat åt hästarna, blanda iordning lite gift mot fästingar, hälla giftet i örat på min hast som hade fullt med fästingar där, laga mat, vattna hästarna m.m. Men det var ganska trevligt med alla barnen där. Jag pratade svenska med dom till allas fnissande förtjusning. Alla pratar nämligen inte ens spanska i det här landet. Det finns många Mayaspråk.

Plötsligt började det regna och publiken var konstigt nog alldeles nyss försvunnen. Vi försvann in i tältet.

Vi steg upp klockan sex som vanligt och gav hästarna kompletterande mat. Det räcker inte bara med gräs, de får nån form av kraftfoder också beroende på vad vi får tag på.

Frukost blev lite bröd och en fruktdryck utanför tiendan i väntan på osten som vi beställt av dem. Döttrarna gjorde nämligen ost själva och den kom paketerad i bananträdsblad.

Vi kom iväg redan kl.08 och det blev en lite mer strapatsrik dag idag. Vid byn Garucha passerade vi en svajig träbro 8 meter över vattnet. Hästarna tog vi en och en och allt gick bra. Sedan bar det av väldigt brant uppåt på slingriga stigar. Det tog på krafterna, men hästarna var duktiga. I slutet på den branta stigningen, som bara var spridda stigar, kom vi fram till den nygjorda serpentinvägen som inte var klar. Men det betydde att vi var tvungna att forsöka komma forbi den skarpa kanten av nervälta stenblock. Samuraj och Pumuckle, Barbaras hästar, hade inga problem. Det var svårare för Pelle. Han misslyckades vid första försöket och trillade bakåt en bit innan han fick fotfäste igen. Han var så rädd så han stod och skakade. Vi fick kämpa ett tag för att få honom att tordas ge sig upp för de branta stenarna igen, men det gick till slut. Packningen fick vi ta för hand förbi den passagen. Väl däruppe kunde vi sitta och pusta ut alla fem med den vackra utsikten framför oss.

En ordentlig riddag idag. Vi vet inte riktigt vilken väg vi kom, det är svårt att följa kartorna här. men det var vackert och vi kom fram till Hacienda Vieja framåt eftermiddagen. Nämnas kan att vi är på höjder över Kebnekaise, men vi är också bra mycket närmare ekvatorn så det blir ganska varmt här på dagarna. Men luften är skön här uppe till skillnad från nere vid havsnivå där det är fuktigt och tropiskt och tryckande.

När vi tog fram vårt lilla bensinkok och lagade mat var det flera personer som stannade och tittade fascinerat på det lilla portabla köket. Men det är ett läskigt kök som då och då flammar upp okontrollerat.

Framme i Hacienda Vieja fick vi napp direkt. Mannen i tiendan (affären) tyckte vi kunde ha hästarna vid swimmingpoolen. Det var en lagom inhägnad för hästarna och vi packade upp våra grejer för att sova i omklädningsbåset. Det hade ett bra tak och tre väggar ungefär som ett vindskydd. Så fort vi var klar med avpackningen av hästarna hoppade vi i poolen.

Ah, vad skönt! Det var första badet sedan jag kom till Guatemala. Skönt för fötterna som varit instängda i kängorna hela dagen och dessutom gått en hel del. Men också skönt för hela kroppen som gått och svettats i dammet.

Vi går förresten en hel del varje dag med hästarna. Dels går vägarna ibland så brant upp och ner och dels är det skönt med omväxling från ridningen. Jag får ibland så ont i knäna när jag rider. Fattar inte varför. Sitter väl konstigt på nåt sätt. Den utlovade smärtan i bak och innanlår har uteblivit helt. Om det var nåt jag visste så var det att jag har bra sittfläsk!

Vi frågade om det fanns någon comedor (matställe), men det fanns det inte. Hans fru kunde dock slakta en kyckling åt oss om vi ville. Så fick det bli och två och en halv timme senare var maten klar.

Under tiden hade vi suttit och kokat majs till hästarna på bensinköket. Majset är torrt och alldeles for hårt för hästarna att äta direkt. Men bensinköket flammade upp till vansinneslågor och det var tur att vi höll till vid poolen så jag kunde ösa vatten över köket. Folket undrade nog vad vi höll på med. Jag med.

Bensinköket har vi nu gjort oss av med och jag hoppas att mina kläder i väskan inte ska lukta bensin mer. Och i tältet räcker det gott med hästlukt och mina sockor.

Hade lite ärenden att uträtta. Skulle framkalla en filmrulle åt Barbara och spara ner mina digitala bilder på en CD. Ett plus var att fotofirman kunde ta mitt minne ur kameran och direkt bränna ner hela innehållet till en CD. Ett minus var att det var strömavbrott så inget kunde göras nu i alla fall.

Träffade en amerikan som på amerikanskt sätt sa: "Can you imagine how similar you look to that man over there. You could be brothers, man." Jag frågade efter ett bra frukostställe och han tog mig med på sin motorcykel och droppade av mig på vägen. Han förklarade strömavbrottet och att Guatemala var ett av världens fyra mest korrupta länder. Sverige däremot var ett av världens tre mest ärliga länder; Sverige Norge och Danmark.

Jag gick ner till hamnen och tog en båt över till byn där kooperativet skulle finnas. Jag frågade mig fram och lyckades till slut träffa Ignacia Sumosa, som var Glorias (den amerikanska kvinnan i huset i Antigua som handlade av dessa kvinnor och sålde hemma i USA) favoritväverska. Jag hälsade från Gloria och fick ett skinande ansikte tillbaka. Vi gick till hennes hus och hon visade mig vad hon hade. Vi gick till kooperativet och såg vad som fanns där. Min idé var alltså att beställa en del nu och komma tillbaka om två månader för att hämta strax innan jag flyger tillbaka till Sverige. Det var komplicerat att kommunicera. Jag var inne på ett område i min spanska där jag saknade vokabular. Det räckte inte med "Vad heter det här?", "Jag kommer från Sverige" och "Jag talar inte mycket spanska". Även om jag använde dessa meningar också.

Jag lyckades i alla fall beställa en del, ta mig tillbaka till Panajachel, framkalla bilderna, få bilder på CD, ta bussen hem till Santa Apolonia (vilken visade sig vara dagens sista!), byta buss på rätt ställen och till slut hamna i köket hos familjen tillsammans med mormor och morfar, mamma och pappa och alla de sex barnen. De hade tydligen väntat länge. Morfar ville också se bilderna och pannlampan. De bjöd mig på mat där vid vedspisen och jordgolvet. Varma tortillas, varma bönor och kaffe. Vi kunde inte prata mycket. Deras språk var inte ens spanska även om de kunde en del. Som tur var hade jag lyckats skriva ut tre bilder på papper som jag nu gav dem. Jag tog ett par bilder på oss alla med sjalvutlösaren innan morfar och en av pojkarna följde mig upp till tältet med mat också till Barbara.

När jag kommer hem till Sverige ska jag skicka dem riktiga foton.

Damen som hade haft vår packning i sitt hus över natten gav oss fyra äpplen som färdkost. Trevligt.

Färden fortsatte genom byar och samhällen och jag fortsatte med mina "Buenos dias" till höger och vänster. Fram till lunch, alltså, för sedan måste man säga "Buenas tardes".

Vi kom fram till Santa Apolonia. Fick slå upp vårt tält i en kohage. Mannen och frun satt och tittade på när vi slog upp vårt tält med alla liggunderlag och sovsäckar och dittan och dattan. Efter ett tag dök familjens fem barn upp. De tyckte vi var spännande. Jag tyckte de var söta. Jag tog kort på dom vilket alltid är populart med digitalkamera eftersom jag kan visa resultatet direkt. Efter ett tag kom deras storasyster och barnen berättade entusiastiskt om kameran och jag visade henne bilderna på hennes syskon. Jag tog ett på henne också.

När vi var klara med alla prylar och mat till hästarna gick vi ner till byn för att äta, Barbara och jag. Vi mötte mamman som undrade var alla barnen hade tagit vägen. De visade entusiastiskt bilderna för henne. Vi tittade också in i köket där mormor stod och hon måste förstås också se bilderna, tyckte barnen. Det blev också ett par bilder på mor och mormor i köket till allas förtjusning. Våra lysdiodpannlampor fascinerade också.

Medallion stod på en liten trång stig i skogen och så fort jag närmade mig gick han längre in i skogen. Jag tänkte jag måste använda tekniken att närma mig hästen som jag sett på en hästfilm en gång. Svårt att förklara här, men jag lyckades i alla fall komma nära och lägga repet om hans hals. Jag pustade ut stort och ledde honom tillbaka och gick själv och la mig.

Innan vi kunde ge oss iväg var jag tvungen att bända till mina stigbyglar till en angenäm böjning och smak. Det gick bra efter lite rekognosering av vad gården kunde erbjuda av verktyg. En släpkärras snedstag blev verktyget.

Vi red genom byar och samhällen och jag mådde bra av att sitta där och säga "Buenos dias" till höger och vänster. Vi kom fram till Santa Cruz Balanya. Jag fick stå och hålla hästarna medan Barbara stack iväg för att hitta någonstans att ställa hästarna. Det var komplicerat och tog tid. Under tiden stod jag där med tre hästar och tio personer runt omkring som jag "pratade spanska" med.

Barbara hade till slut fått en plats till hästarna i ett litet kyffe, lite väl trångt för tre hästar som inte är vana vid varandra. Vi själva skulle få sova i kommunhuset. Toan var sjabbig som tusan och det fanns varken vatten i den eller ring på den. Spola fick man göra genom att ösa vatten från en tunna utanför.

Jürgen och Juan Domingo slog följe med oss den första dagen. De har båda en varsin väldigt fin häst. Det var kul att de följde oss. De har hjälpt oss mycket med kontakter och annat praktiskt runt hästköp och annat.

Jag tyckte ridningen gick ganska bra, men mina stigbyglar är livsfarliga. Hade jag trillat av hästen hade jag förmodligen blivit hängande i stigbyglarna. Det här måste jag fixa imorgon.

Vi kom till byn, samhället, Parramos som bevisar att det faktiskt finns fulare huvudgator än vad Kil i Värmland har. Vi tog in på ett gästhem som är stängt på måndagar. Det var bra. Vi tältade på gården och kunde ha hästarna inhägnade på en stor gräsmatta. Vi hade tillgång till dusch och toalett. En bra start på resan, tyckte jag. Jürgen hade forresten arbetat här för många år sedan.

Jürgen och Juan var tvungna att rida hem efter maten, för att hinna innan mörkret. Den sista biten fick de visst rida i ösregn, fick jag höra senare.

Barbara och jag gick in till centrum och käkade lite kvällsmat på en gatuservering. Grillade platanos (en slags bananer) med ovispad grädde till. Gott. Tortillas med salladsblandning och chili. Till detta drack vi "arroz con leche", en söt ris- och mjölkblandning. Gott det med.

Vi kom överens om att Barbara skulle gå upp mitt i natten och kolla hur det gick för hästarna och att jag skulle gå upp kl.04 för att släppa ut hästarna på den fina gräsmattan igen.

Framåt kvällen gick vi med Jürgen till det tyskägda fiket. De visar film på tyska varje söndag och är ett andhål för tyska ungdomar som är i Antigua för att läsa spanska. Barbara kollade filmen och Jürgen och jag satt och snackade. Det visade sig att han också har korsat Atlanten från Kanarieöarna till Barbados, fastan tjugo år tidigare. De var sex personer och hade det fruktansvärt på båten rent socialt.

Jag berättade att jag alltid längtade hem när jag är ute och reser. Då har du haft en bra barndom, sa han. Ja, det har jag, en riktigt bra barndom.

José León dök upp helt plötsligt vid frukost. Han skulle ge oss födelsedata på Medallión. Det visade sig att hästen var tio år och inte fem som han hade sagt och som stod i kontraktet. Jag sa att det inte var bra och om han var mån om sitt rykte som hästhandlare här i trakten kunde han ge tillbaka hundra dollar om han ville. Han började fråga om vi behövde något, men det gjorde vi inte. Jag sa att de hundra dollarna skulle få honom att se bättre ut, annars skulle jag säga till folk att José León kan man inte lita på.

Det kan man inte heller. Han snackar och svänger sig hela tiden och det är inte mycket bevänt med det han säger. Han kunde tänka sig att betala tillbaka 50 dollar, men han hade dem inte på sig nu. Han skulle komma tillbaka klockan sju ikväll, sa han. Det var det ingen som förväntade sig att han skulle göra och det gjorde han inte heller.

Vi hade nu fullt upp med saker som skulle göras på kort tid. Jag fick rejält kalla fötter över Barbaras sätt att vara under denna dag. Vid lunch bjöd vi Jürgen och Eva-Maria som tack for all hjälp. Jag fick chans att prata av mig lite med Jürgen om min tveksamhet infor att gå in i Mexiko med falska papper för hästarna. En av Barbaras hästar kommer nämligen inte att klara ett av de många hälsokrav som Mexiko ställer. Och det kommer kosta en hel del att få de rätta papprena och det kommer att ta tid.

Idag känns det inte alls bra. Jag är mycket tveksam inför fortsättningen.

Vi gick bort till en engelsman som vet mycket om regionen i Mexiko, Chiapas, där vi i så fall kommer att rida. Det har varit mycket problem mellan regering och rebeller där för några år sedan. Han sa att han inte hört något om några våldsamheter mot utlänningar de senaste två åren och kunde inte rekommendera att vi inte skulle gå in där. Barbara är inte rädd, men jag känner mig lite skeptisk och känner ingen större anledning att rida just där när jag kan rida runt i Guatemala lika gärna.

Det var inte så lätt att diskutera dessa tveksamheter, tyvärr. Jag kände en väldig olust. Ringde hem till Sverige och snyftade och pratade av mig. Det var skönt.

Jag gjorde inte så stor sak av det hela, men tog upp hennes beteende på kvällen. Jag sa att det gav mig kalla fötter för fortsättningen och att jag krävde att hon hanterade sitt humör bättre om vi skulle starta resan. Det var bra att vi pratade om det direkt, men hos mig startade det väldiga funderingar.

Eftermiddagen fungerade dock bra och det var positivt att det gick att vända den dåliga dagen till en bra.

Framåt kvällen piggnade jag dock till och gick till en restaurang och satt där och hade det lugnt. Jag var så hungrig efter att knappt ha ätit något på ett och ett halvt dygn.

Vi fick gå hela vägen ner från berget och det var väldigt varmt. Solen stekte. När vi käkat lunch mådde jag inte särskilt bra. Barbara drog till Guate för att köpa en del saker, jag vilade en timme innan jag utförde några ärenden i Antigua. Jag ville helst av allt ligga kvar och vila, men ville inte verka lat. Det fick jag ångra senare.

Klockan fyra hade jag en spansklärare hos mig för två timmars privatlektion. Det var bra, men exakt när jag stängde dörren efter henne, började jag skaka okontrollerat. Feberfrossan satte in och jag gick och la mig direkt. Ett par timmar senare hade jag 39,5 i feber.

Efter 15 minuters guppig färd hoppade hästvagnen av. Stackars häst, men jag tror det var bara Barbara och jag som tyckte synd om hästen.

Fastsurrad vagn och färden fortsatte söderut, den väg jag åkt några gånger nu. Men den här gången satt chauffören och rökte marijuana och körde för fort över guppen så till och med Jose Leon fick säga till flera gånger att han skulle ta det lugnt.

Nere på farmen tog det lång tid som vanligt. Vi satt och väntade. Kul att träffa "kompisen" Oscar igen. Chauffören tog ett par joints till. Vi blev bjudna på mat. Ganska spartanskt på verandan. Fyra magra hundar och hundra feta flugor gick till bords med oss. Stekta bönor, papayabitar, tortillas, ovispad grädde och rostad grishud.

Sedan började resan hemåt med min häst och ytterligare en häst pa kärran. Chauffören var trött efter sina joints och pustade och stönade och svettades. Jose satt i baksätet och sa "despacio" (långsamt). Det var tur att polisen stoppade oss, då kvicknade chauffören till lite. Det var tydligen inte tillåtet att köra djur efter klockan sex på kvällen. Kontraktet (som vi i hast skrev på i bilen) synades, mitt pass synades, Jose smörade för att komma lindrigare undan, chuffören smörade. De ljög om vår destination. Chauffören fick böta 50 spänn på grund av nåt med körkortet. Som tur var blev vi avbrutna av ett väpnat rån i närheten. Alla poliserna hoppade upp på sina pickuper och försvann med sina automatvapen. Vi kunde lugnt åka vidare. Efter några kilometer vinglade vi förbi två MC-poliser vilka körde ikapp oss och stoppade oss de också. Mer smörande för poliserna och 50 spänn böter för chauffören.

Nu hade det mörknat. Chauffören fortsatte med ett par joints till. Jag hoppades på att vi överhuvud taget skulle komma fram. Jag gillade inte situationen alls, kan jag säga. Men vad kunde jag göra. Det var en seg bilresa under två timmar. "Despasio" hördes lite då och då fran baksätet. Från förarsätet hördes pustar och svettningar.

Vi lämnade till slut av Medallion vid Barbaras hästar, skrev på det andra kontraktet i billyktans sken och jag lämnade över 500 dollar och skakade hand med Jose.

Hemma i huset var det avskedsparty för några holländare och en amerikanska som skulle resa hem. Alla blev vi magsjuka. Jag var hästägare.

Det skulle bli en tuff dag. Antingen kunde jag ta bussen hem samma dag eller ta den ett dygn senare. Enkel resa var sex timmar. Framåt 7.30 stannade vi för frukost vid en vägkrog. Jag tog i rejält med frukosten. Man kan aldrig veta hur dagen utvecklar sig.

Gränsövergången var komisk. En liten lucka på Guatemala-sidan, en dollar. Ett litet bord på Honduras-sidan, en dollar. En liten lucka till på Honduras-sidan, en dollar. Det var vad vi alla vi betala. På skylten i Honduras kunde jag läsa att vid första bordet behöver man inte betala något, men vid den andra luckan kostar det en halv dollar. Jag försökte påtala detta för min chaufför, men han ville inte förstå. Kanske för att jag bara stod och tänkte och inte kunde säga "en halv dollar" på spanska. Jag tyckte han var dum mot mig i alla fall.

Ruinerna var häftiga att se mitt ute i djungeln. På 900-talet bodde här 25000 människor och det hade varit ett högkulturcentrum i tusen år. Men de blev för många till slut och gick under. Idag bor här ungefär 25000 människor...

Det var hett som tusan. Jag sprang omkring för att hinna se så mycket som möjligt på de få timmar jag hade på mig. Hade bestämt att det räckte med att åka hem samma dag. Vi visste nämligen inte om det skulle bli hästköp imorgon eller inte. Hann inte äta. Klockan 14 gick bussen tillbaka. Svepte en liter vatten och satte mig på bussen. Jag hade bara köpt enkelbiljett och chauffören, samma som på morgonen, kollade inte. Hade han inte varit så dum mot mig när jag ville ha hjälp, hade han fått betalt. Men jag var sur på honom och tullindrivarna som tog för mycket betalt.

Hade räknat med att vi skulle göra ett stopp på vägen hem också, så jag kunde äta. Det gjorde vi inte. Istället trillade fönstret ut vid gränsövergången så vi satt i ett lagom drag hela resan.

Dagens resultat: 13 timmar buss, tre timmar solgass, 13 timmar mellan frukost och nästa mål mat. Man kan aldrig veta hur dagen utvecklar sig.

Ikväll skulle hon alltså hjälpa oss tolka zodiakerna med planeter och stjärnor och beskriva vilka egenskaper vi hade. Det var intressant. Somt var smickrande och somt var rätt, men inte allt på något sätt.

Efterat sa jag som det var att det var intressant och se hur det gick till, men att jag är skeptisk till astrologi. Och vetgirig som jag är började en diskussion om tro och vetande, spirituism och vardaglihet, återfödelse och duttan. Det var roligt. De är väldigt trevliga båda två.

Nej, nån astrotroende blir jag nog aldrig.

Resultatet i korthet: Vi kommer fungera bra ihop med det enda problemet att Barbara riskerar dominera lite. :-)